Västernorrland

Barnen fick äta frusen matsäck under rasterna, 1957

I den ensligt liggande byn Korselbränna, sista utposten inom Tåsjö kommuns nordligaste del en mil från Norråker, bor fru Selma Margareta Löfgren som går på sitt 70 år.

Hon är född i Norrsjön som tillhör Jämtland och hon räknas till en av fjällbyarnas idoga och strävsamma kvinnor.

-10 egna barn har jag uppfostrat och fött till världen samt dessutom en fosterson, berättar fru Löfgren. Äldste sonen äger numera hemma­net och bor på gården.

Min make hette Mattias Löfgren och dog för 19 år sedan. Det var då för mig ett överta rodret men tack vare sonen Einar så ordnade allting upp sig.

Första åren vi var gifta arrenderade vi hemmanet som ägdes av Kramfors AB. Efter några år köpte vi det samt ett hemman som låg intill som vi slog tillsammans till ett jordbruk.

-Trivts har jag gjort här i alla dessa år, säger fru Löfgren, trots att det många gånger varit trist och ensidigt.

Inga grannar och långt till närmaste by – Tjärnmyrberget, som ligger 4 kilometer härifrån mot Norråker.

Värst har det varit för barnen som skulle gå denna långa väg till skolan. Ett tag hade vi fyra barn som gick på skolan samtidigt.

Man kan förstå hur det var för dessa små att traska denna långa sträckan på obanade vägar 8 km fram och åter, på vintrarna i djup snö, kallt och ruskigt.

Matsäckarna som de hade med sig, fick hängas upp i en oeldad lokal och de fick äta frusen mat.

Hur många gånger fick vi inte stå ute under mörka höstkvällar för att höra om de var på hemväg från skolan? Ibland fick vi även gå dem till mötes.

Skolstyrelsen erbjöd oss att de skul­le inackordera barnen i någon gård i Tjärnmyrberget men detta ville inte barnen, de ville helst bo hem­ma.

Jag föreslog då i stället att vi skulle få ett bidrag till kläder och skor åt barnen men detta gick inte skolstyrelsen med på.

En gång be­gärde jag att få bidrag till skor, endast ett av barnen fick till ett par skor, de andra fick vara utan, så inte har det varit så roligt alla gång­er när barnen var små.

Nu får bar­nen åka buss till skolan sedan vägen kom här förbi och fram till Norrsjön, men så blir de också liknöjda och bortskämda och vill ingenting göra.

Det var dåligt betalt i skogarna förr i tiden, och skulle man sälja nånting från jordbruket eller ladu­gården för att i någon mån hjälpa upp ekonomin, var det så dåliga priser, så det var knappast lönande.

Jag minns en gång, det var på våren, då flottningen skulle börja, så kom en flottare som ville köpa ägg, jag begärde 5 öre stycket för äggen. Då sade flottaren att skulle jag taga 5 öre för äggen ville han själv vilja de största äggen.

Vi skulle sälja fisk någon gång och begärde 60 à 70 öre kg. Då tyckte dom det var för mycket. Nu betalas fisken med priser som är flerdubbelt, men nu är det snart slut med fisk i vattendragen.

Visst har Vattenfall släppt ut fiskyngel men vad hjälper det då dämningar och regleringar spolierar hela fiskbeståndet.

Ja, nog har vi fått ävlas och slitit ont både maken och jag, innan vi fick någon växtlighet i jordbruket och för att kläda och föda familjen.

De år, då växten slog fel så vi inte kunde bärga foder till kreaturen, då var det att ge sig ut till myrslåtter och försöka bärga vad vi kunde.

Myrorna var blöta så vi fick gå hela dagar med blötan långt upp efter benen. Kallt var det också ibland, men vi var tvungna för att få fodret att räcka till.

Att köpa blev för dyrt, långt hade vi till närmaste affären som då var i Norråker, och dit var det en mil att gå på obanade vägar.

Nu har det blivit bättre sedan vä­gen kom till även för oss här i fjäll­världen och kommunikationerna och telefonförbindelserna är något helt annat.

Däremot tycks lyset låta vänta på sig. Min son Einar har under ett flertal år försökt att få lyset hit men det tycks inte kunna gå. Det påstås att det blir för dyrt, såvida det inte blir utav nu, då dom tänker bygga en kraftstation här som det ryktas så mycket om.

Till det måste dom ha elkraft, så vi hoppas att vi då kommer i åtnjutande, säger den pigga och vitala fjällmoran till sist.

Nya Norrland 10 februari 1957.