Jämtland

Bonde och ryttaren Olof Eriksson, Brunflo 1725

En vid ett extra ordinarie hållet ting med allmogen av Brunflo socken den 19 maj insänd rannsakning och dom över bonden och ryttaren Olof Eriksson i Odensala, vilken med ett trästop som han uti vredesmod kastade mot sin hustru Elsa Persdotter men istället träffade och slog ihjäl deras späda barn på 1 år och 5 månader.

Han är dömd i förmåga av Guds lag och 2 kapitlet dråpmålabalken med våda att ge liv för liv.

Kgl. Rätten har den i detta mål låtit sig föreläsas av den hållna rannsakningen och finner så väl av Olof Erikssons eget tillstående, som dess hustru Elsa Persdotters jämte andra personers och edeliga vittnens berättelse, hur Olof Eriksson 3:e dag Påsk, sedan han hos sin granne Nils Andersson Brö-[svart kant] druckit ett glas brännvin samt tillsammans med honom utruckit ett stop öl och därefter följts åt till Olof Erikssons gård.

Vid hemkomsten när han på efterfrågan förvunnit att hans häst, som dagen innan lämnat till löjtnanten Jöns Klockhoff för en resa, då hästen ännu ej var hemkommen, av fruktan att hästen torde köras för hårt började han gruva sig då hans hustru Elsa Persdotter med många ord och åthävor vist sig däröver med och förargad att hästen blivit utlånad.

Men emellertid har Olof Erikssons mor, Karin Pålsdotter, gått efter ett glas brännvin och gett honom och Nils Andersson. När de hade druckit ur, tillikla med ett stop dricka, som jämväl Karin tappat upp åt dem har Elsa Eriksdotter fastän hon varit mycket förbittrad, och utfarit med bannor och trätor emot sin man, likväl på begäran gått i källaren och gett dem ännu ett stop dricka.

Men sedan hon kommit in utbrast hon med skällsord av tok, husbrott och flera hårda utlåtelser emot honom, varpå han inte mera svarat än endast bett henne tiga så länge Erik Andersson var närvarande vilken strax därpå gått ut.

Men Olof Eriksson hade blivit kvar inne i mening att dricka ur det andra stopet som han hade fått, och som dess hustru som suttit vid spisen och haft barnet i knä, som tre veckor tidigare varit svårt sjuk i kopporna men hade blivit någorlunda pigg, vände hon sig snett på sidan fram till fönstret där han satt på en fällbänk ungefär fem steg ifrån henne.

När hon hade börjat träta hårdare på honom hade han efter eget tillstående, hotat att slå henne samt i detsamma i mening att träffa hustrun och för dess otidighet näpsa, kastat stopet till henne som inte var helt tomt av 1 ¼ marks tyngd, hade det träffat lite vid bröstet.

Hon hade haft ögonen på barnet som hon diade men hade i samma stund vridit sig liksom vidöppet i ansiktet ovanför högra ögat, varefter som Olof Eriksson och dess hustru jämte Karin Pålsdotter berättat, då endast som en rispa ska ha synts över ögonlocket av tre tvärfingrars längd, något djupt i hullet, varandes Karin Pålsdotter och pigan Maria Nilsdotter av Olof Erikssons hustru, som i det samma började jämra sig, tagit barnet och bundit dess huvud.

Men så snart Olof Eriksson märkte att dess barn var skadad, blev han mycket ängslig och bedrövad så att Erik Andersson som inte hann längre än till porten när barnet började skrika och hade därför vänt sig om tillbaka, inte kunde lämna honom hemma utan övertalade honom att följa med till sin gård.

Därefter hade löjtnanten Klockhoff som är boendes i samma by och nyligen hemkommen från sin resa, på undfånget bud begav sig till Olof Erikssons gård, och vid ankomsten funnit såret på barnet något blodigt då han efter sin berättelse, låtit lägga lite gransocker på såret så att det skulle läkas.

Och med ett kläde bundit huvudet, hade han förmanat föräldrarna att till större säkerhet anlita regementsfältskären om barnets kurerande, vilket de inte hade gjort efter eget tillstående av den förhoppningen att barnet skulle komma till bättre hälsa, vilket det inte gjorde.

Den 4:e och 5:e dag Påsk när löjtnantens fru, Kristina Lundell, lagt om såret på barnet och smörjt med så kallade forsdroppar att såret skulle bli någorlunda läkt. Barnet hade varken kvidit eller gråtit som i början, utan hade ätit och diat men 6:e dagen skall det efter Karin Pålsdotters och pigan Marita Nilsdotters berättelse, blivit betagen av håll och styng och dog därefter på lördagsmorgonen.

Tredje dagen efter dess död hade barnet blivit undersökt av Olof Erikssons granne och 2 tolvmän då såret över högra ögat befunnits till lite mer än två fingrar långt, lite snett över ögonbrynet uppåt högra sidan av pannan, var ett sår så djupt att själva huvudskålen syntes och allt omkring ögonlocket blått.

Även ryggen var blå upp under armarna på båda sidor men annars hade de inte sett några andra åkommor på barnet. Regementsfältskären Per Hagström hade den 13 april uti samma grannars närvaro synat barnet och funnit där såret blivit över högra örat, att huvudskålen var något bräckt men hjärnhinnan som täcker var oskadd.

Dock på stället där slaget hade träffat hade lite blod synts på hjärnhinnan men den övriga delen av kroppen var oskadd, endast fötterna hade ännu mycket sår efter kopporna.

Grannarna berättade att de blånader som vid den första besiktningen på kroppen syntes, hade då försvunnit och endast lite rodnader efter kopporna syntes.

Alla i socknen hade lovordat Olof Eriksson att han alltid varit en stilla och Gudfruktig och med tålamod undfallit sin hustru som alltid varit benägen att brista ut i otidiga ord och trätor emot sin man, vilket hon också tillstår, samt fört ett oroligt och oförsonligt leverne.

Detta med vad mera som rannsakningen innehåller, har Kgl. Rätten låtit sig komma i behörigt övervägande. Alldenstund som Olof Eriksson efter oenighet emellan honom och dess hustru Elsa Persdotter, uti dess vrede fattade uppsåt att slå henne på det sättet att han tänkte kasta ett stop mot henne men träffade dess späda barn som legat i moderns knä.

Det tillfogade slaget orsakade åkommor under några dagar varefter barnet senare avled och han således uti dess olovliga uppsåt att göra skada genom sin handverkan och stora oförsiktighet vållande till sitt barns död.

Alldenstund finner Kgl. Rätten att häradsrätten haft skäl och anledning döma honom till döden. Dock likväl emedan Olof Eriksson, sedan dess hustru emot varit mycket oförskämd och aggressiv, har varit tålmodig med henne under en lång tid innan han äntligen blivit retad till vrede.

Efter dess enträgna påstående uti annat avseende ville inte kasta stopet på henne, endast för att näpsa henne för dess oförskämdhet, hade han även betygat en ängslan och bedrövelse att stopet mot dess förmodan skadade dess späda barn. Han ville inte med dess vilja tillfoga sitt barn någon skada, än mindre tillskynda döden.

Kgl. Rätten prövar nämligen för skäligt att befria Olof Eriksson från dödsstraffet och istället ska han böta full mans bot ett hundra daler silvermynt och undergå en söndags uppenbar kyrkoplikt. Men orkar han inte böterna så skall han avstraffas med 9 gatlopp.

Stockholm den 5 maj 1725.

Gävleborgs läns landskansli DIIa:20 bild 371.