Västernorrland

Den knepige gårdfarihandlanden, 1911

Gårdfarihandlaren Adolf N. var utan tvivel en av de slugaste inom sin bransch. Han brukade ofta göra ”affärsresor” upp i de Ångermanländska fjällen, där han i regel gjorde goda affärer.

Men Adolf N. förstod ock att tillvinna sig fjällinnebyggarnas odelade förtroende. Kom han in till en gård, där postillan, bibeln eller ”Betraktelse för var dag i året” fanns synligt på ett bord eller hylla och han därav kunde draga den slutsatsen att man var ”religiöst anlagd” i huset, hälsade han alltid med orden: ”Guds fred, gott folk!”

Men kom vår hjälte däremot in på ett ställe, där han fann anledning förmoda, att ett ”friare tänkesätt” var förhärskande, hälsade han även på ett ”friare sätt.”

Han var sålunda i besittning av en utpräglad anpassningsförmåga. Varor hade han av olika slag. Allt efter omständigheterna bjöd han ut sitt lager.

Ibland bjöd han ut ”Nya testamentet” eller ”Rosenius Postilla”, ibland då det passade, bjöd han ut – ”kannhämtare” (en kanna brännvin).

Stundom ansåg han att ett par glasögon borde kunna säljas. Ja, han sålde t.o.m. ett par glasögon som – saknade glas.

Men denna ”affär” var från hans sida ofrivillig, ty den gamla födorådsgubben ville ovillkorligen köpa dessa ”glasögon” emedan han – såg bäst att läsa med dem! Jag berättar som mig berättats.

Emellertid råkade dock den knipsluge gårdfarihandlaren illa ut vid ett tillfälle. Han plägade stundom hålla ”bibelförklaringar”, då det ”passade” förstås.

Det var söndagsafton.

I en bondgård som gemenligen kallades Källåsen, skulle vår gårdfarihandlare sålunda ”predika”. En hel del folk troppade av uppåt Källåsen.

Det var mest gamla gummor och gubbar, men en och annan yngre person sågs också gående uppför backen med Källåsen som mål.

Klockan fyra på slaget inträdde vår hjälte i gårdens helgdagsrum, där väl ett 40-tal personer hade samlats. Och nu började han predika. – Åh vad han predikade!

De gamla gummorna grät och snöt sig och t.o.m. en del grånade gubbar kände syndaångest och grät en skvätt. Gårdfarihandlaren själv grät också ibland, ty han visste att han därmed skulle ge intryck av att vara en mycket allvarligt kristen människa.

Men situationen skulle snart bli en annan.

En grovlemmad bonddräng satt längst bort i ett hörn av rummet, han hade sovit en stund men väcktes av att en sjuttioårig födorådsgumma började stormtjuta.

Vimmelkantig som bonddrängen var efter sömnen, som i och för sig betingades av den omständigheten att han under lördagsnatten varit på ett större ”kannhämtarekalas” i en grannby, började han ryta av alla krafter, frågade bl.a. vad i h-e det var för ett väsen.

Det var ju inte underligt att uppmärksamheten riktades mot bonddrängen.

Predikanten – gårdfarihandlaren, som bättre än någon annan insåg vådan av att bland sina ”älskade åhörare” räkna en bakrusig och rättfram bonddräng, vilken kvällen förut hade köpt sex ”kannhämtare” av honom själv, bad i bevekande ordalag att man skulle avlägsna fridstöraren.

Ett par handfasta och av ”bibelförklararingen” upprörda män rusade också genast på drängen för att kasta ut honom.

Men det gick inte så lätt. Drängen var den starkaste i socknen, och att få ut honom med våld var omöjligt.

Den fridstörande drängen blev emellertid alldeles rosenrasande, ty tillrättavisningarna från åhörarna blev även intensivare.

Drängen, som nu först kom sig underfund om vem ”predikanten” var, nämligen den som på lördagsnatten sålt ”kannhämtare” till honom och andra i socknen, gick nu fram till ”bibelförklararen” och smitade i honom att han var en ulv i fårakläder som ena dan sålde ”kannhämtare” och andra dan predikade religion och guss-ord.

För att fortast möjligt få slut på den föga angenäma situationen viskade gårdfarihandlaren – predikaren i örat på drängen att han skulle få en ”kannhämtare” till skänks om han genast avlägsnade sig.

Drängen lät sig icke detta sägas två gånger. Sedan han fått upplysning av predikanten var ”kannhämtarelagret” fanns, gav han sig iväg.

Nu blev det ”predikantens” närmaste uppgift att få tillbaka den ”stämning” han före intermezzot med bonddrängen åstadkommit. Och det lyckades honom förträffligt.

Bonddrängen som naturligtvis kommit över hela ”kannhämtarelagret”, hade under tiden ”bibelförklaringen” och ”eftermötet” pågick hunnit med rätt mycket.

Bl.a. hade han tillkallat sina kolleger i byn, vilka nu firade en fest till gårdfarihandlarens minne som de sent glömde.

Huruvida Adolf N. ännu säljer ”kannhämtare” och håller bibelförklaringar är jag icke i stånd att upplysa om.

Så mycket vet jag dock, att man sedan icke hörde av gårdfarihandlaren/predikanten där uppe vid Källåsen.

Eric P.

Nya Norrland 15 mars 1911.