Den stränga vintern i Gnarp 1740

Den i Mickelsmässtiden (slutet på september) år 1740 infallande sträng vinter, fortfar inte endast till det årets slut, utan också detta allt tills Mattismässtiden i februari då något blidväder kom och något efter handen förtärde den överflödiga snön då man i mitten av april fick börja så.

Med sädet gick det till så, att åkern som för den allt för hastigt åkomna djupa snön förra hösten inte förmått att frysa, blev så snart snön avgick, sår och bekväm att skynda till sädesanden (i synnerhet folklor och relig. skördande) men den kalla väderleken och nattfrosten som så stark var att ån till ett tvärfingers tjock is belades, dristade man sig inte säden utså, dock som åkern så torkades, att man befarade det all smälta och bekvämheten att mälta frökornet skulle bortgå vågade man sig i Herrens namn åstad.

Sedan brodden var vackert och jämt uppgånget inföll den 10 maj som var Pingstdagen ett starkt snöväder, varav boskapen som för faderlösas skull nu måste hela tre veckorna gå ute, leda stor hunger och åkermannen ställdes i hjärtans ängslan över den uppgångna brodden att han befarade, det säden skulle av den frost och vinterköld då fortsatte de 8 dagar, ta skada.

Märkligt var också det, att beten som var under snön befanns  vid dess bortsmältande helt grön men förvisso strax för den skarpa köldens skull, vilken varade allt tills midsommaren.

I slutet av maj månad och i början av juni föll hagel och märktes att här i socknen föll det mest uti skomakaren Olof Larssons änkas täkt och den delen öster om Svedjebron kallad, att jorden var övertäckt på det sättet och ingen annorstädes lovad vare Gud, befanns sådana maskar, som uti och omkring städerna Hudiksvall, Gävle och Sundsvall, förstörde all gröda.

Å andra sidan emedan maskarna var svarta har många fötter och kluvna i stjärten som icke så väl kunde utan microscop märkas, ungefär två tvärfingrar långa. I nämnda städer fanns det bästa medlet dem att förestänga vara dikande och svinkreatur vilka av dem hade sin delice.

Ett välsignat notfiske, men icke särdeles skötfångst.

Ett år midsommaren börjades en ljuv och varm väderlek som befordrade säden till skyndsam mogenhet och allt varade till september, då kulig blåst nederkastade snö som dock inte varade länge än till den 13 ejusdem då åter en ljuv värme fortfar till den 1(8) då åter något snöglapp kom men strax avgick ifrån Michaels- till Simonsmäss var mest sådana de varma.

Men sedan inställde sig snö och köld. Höväxten är så detta som förflutna året ganska svag, även rågväxten som förorsakades där av att brodden frös till hösten och här vid i hågkommas att där vintervägar var över rågsädet, eller svinkreaturen fick sina avfören, frös det och blev en härlig råg.

Kornet med havren så härliga, att således på många år inte varit. Herre dig varde därför vän och pris.

Linet någorlunda men så hårt att röta att där till larvades, fyra, fem och sex veckor blev samt ändå inte tillfylles rött

Gnarp (X) C:2 (1736-1758) Bild 113 / sid 107.