Västernorrland

Drängarna Erik Olofsson och Per Hansson, Borgsjö 1790

Utslag på en av Torps tingsrätts laga ting hållen och insänd ytterligare rannsakning och fällda utslag den 8 mars 1791 över drängarna Erik Olofsson och Per Hansson från Borgsjöby, av vilka den förre är angiven att natten emellan den 12:e och 13:e augusti 1790, hos änkan Märta Eriksdotter i nämnda by förövat inbrottsstöld till ett belopp av 9 Riksdaler 28 skillingar.

Natten emot den 1:a september hade han gått till änkan under det hon legat, slagit och tillfogat henne flera svåra sår och åkommor, samt dels borttagit och del fördärvat åtskillig lösegendom till ett värde av 7 Riksdaler 13 skillingar.

Per Hansson hade varit delaktig i berörda brott med Erik Olofsson, vilket Tingsrätten i anseende till de besvärande omständigheter som emot dessa anklagade hade förekommit.

Likväl hade det inte utgjort fullt bevis i förmåga av 17 kap. 32 § Rättegångsbalken, utan lämnades till framtiden.

Men för det Per Hanssons bror, drängen Jon Hansson, även i Borgsjö, förnekat någon utlåtelse i början av rannsakningen som vittnen intygat honom om broderns delaktighet och sedermera samma utlåtelser ej kunnat frångå, är han under åberopande av 60 kap. 2 § Missgärningsbalken förklarad skyldig i avseende emot vittnen som hans förhållande skulle innebära, att böta 20 daler silvermynt med 6 Riksdaler 32 skillingar och göra dem offentlig avbön.

Dessutom är allt umgänge förbjudet av Erik Olofsson med drängarna Per och Jon Hansson med vite på 3 Riksdaler 16 skillingar vardera. Även utsatt vite av 5 Riksdaler om Märta Eriksdotter hädanefter blir ofredad med ord och gärningar.

Sedan vid den först hållna rannsakningen genom Tingsrättens utslag den 14 december 1790 efter det rannsakningen inkommit, har funnits att samma mål icke blivit tillräckligt undersökt, samt därför uti en skrivelse till häradshövdingen Tryggdahl av den 7:e februari anbefallt Tingsrätten att anställa ytterligare rannsakning.

Tingsrätten hade utlåtit sig på nytt till följe av ytterligare rannsakning blivit förrättad och därvid genom utslaget den 8 mars på sätt är yttrat, och kommit till Kgl. Hovrättens kännedom.

Även inkomna skriften ifrån Erik Olofssons styvfar, postbonden Mickel Jönsson, har låtit sig föreläsas.

Alldenstund vad först angår Erik Olofsson och omständigheterna som förekommit emot honom.

Rörande förövade inbrottsstölden den 12:e och 13:e augusti 1790, hade Erik tidigare på aftonen gått hem till Borgsjöby ifrån den ¼ mils belägna slottlägenhet, där han både före och senare efter återkomsten, varit sysselsatt med höbärgning, samt i sin förklaring om anledningen därtill att han hade vid detta tillfälle begett sig hem, blivit beträdd med tvetalan.

Vidkommande åter natten mot den 1:a september hos Märta Eriksdotter begångna inbrott och våld, hade hon enständigt uppgett att det var han som hade slagit och illa hanterat henne och enligt vittnens berättelse någon tid förut hade utmärkt harm och ovilja emot henne.

Att Erik Olofsson aftonen före våldet, hade gått bort ifrån sitt hem och inte återkommit medan det övriga husfolket varit vaken.

Efter väldet hade Märta begett sig till sin granne, bonden Abraham Jönsson, som hade sett hur illa medfaren hon hade varit och tillsammas med Per Karlsson hade de gått omkring i i Borgsjöbyn för att försöka utröna vilka som kunde ha våldfört sig på Märta Eriksdotter.

De hade funnit Erik Olofsson ligga vaken och Abraham hade då sett blod på Eriks händer och skjortärmar.

Två andra vittnen hade dagen efter sett en blodfläck på Eriks strigbyxa, i vilket plagg han tidigare på aftonen han hade varit klädd enligt drängens Anders Erikssons i Parteboda vittnesmål.

Erik Olofsson påstod att blodet som hade synts på honom, hade uppkommit vid höbärgningen den 31 augusti när han skurit sig i fingret med en skära och visade upp ett ärr på fingret.

Abraham Jönsson intygade att någon skada eller förband på Eriks hand inte hade varit synlig och Anders Eriksson berättade att han samma datum varit i arbete med Erik och hade inte märkt att han hade skurit sig i fingret.

Vid första rannsakningen frågades hur han hade skadat sig och att ärret i så fall borde vara ännu synbart. Han hade inte uppvisat något eller ens gjort något försök som styrkte sitt påstående att han hade skurit sig i fingret.

Och när Erik blev förklarades som misstänkt för det begångna brottet, hade han i tysthet rest hemifrån sex eller sju mils väg, ledande åt gränsen till, vilken resa han sedan hade uppgett som orsak, att han skulle söka bot för styvfaderns hästar, men hans påstående befanns ogrundad.

Fördenskull och i avseende på dessa omständigheter fann Erik sig besvärad och att han därtill under rannsakningen enständigt nekat och till sanningens närmare utforskande, får inte värjemålsed i detta mål tillåtas Erik Olofsson.

Därför prövar Kgl. Hovrätten med Tingsrätten för rättvist i förmåga av 17 kap. 32 § Rättegångsbalken, i anseende till Erik Olofsson att lämna detta mål till framtiden.

Vidkommande drängen Per Hansson, så finner Hovrätten att flera omständigheter har förekommit emot honom, att han varit delaktig i Märta Eriksdotters inbrott och våld, men då det inte kunde övertygas, prövar Kgl. Hovrätten i följe av 17 kap. 29 § Rättegångsbalken att han inte kan fällas till ansvar och straff.

Beträffande åter drängen Jon Hansson och de ålagda böterna jämte avbön för den tillvitelsen han skall ha gjort några avhörda vittnen i målet, så anser Kgl. Hovrätten att hans förhållande icke var av den beskaffenhet att något ansvar därför inte äger rum.

I övrigt och rörande ej mindre de vitesböter som blivit utsatt av Tingsrätten som förbjudit all umgänge dem emellan, är de utom plikt efter lag emot Märta Eriksdotters ofredande, så finner Hovrätten att Tingsrätten inte haft någon anledning till detta utlåtande och upphäver detsamma.

Stockholm den 6 maj 1791.

Västernorrlands läns landskansli DIIa:8 Bild 3210.

Fånglistan ifrån Kronohäktet i Sundsvall berättar att Erik Olofsson blev införpassad den 17 september 1790 som misstänkt av grovt brott. Den 6:e december avsändes han till ordinarie tinget i Torp och återkom den 17:e med utslag enligt häradshövdingens Gabriel Tryggdahls förpassning, inte kunnat döma honom skyldig till det förövade brottet, utan ställd på framtiden.

Den 6:e mars är sista dagen Erik sitter i häktet när han åter förs till tinget i Torp för fortsatt rannsakning men frigavs därefter och blev underställd Hovrättens prövning.