Drängen Per Persson, Bjuråker 1794

Upplästes en av Delsbo häradsrätts insända rannsakning av den 17 april angående bondens Jon Jonssons dotter, Sigrid, 24 år gammal, i Berge och Bjuråkers socken, natten emellan den 25 och 26 oktober 1793, blivit mördad i sin säng och huset uppbränt, vilken missgärning drängen Per Persson i Änge har blivit misstänkt och tilltalad för.

Han var besvärad med sådana omständigheter, att Häradsrätten ansett det utgör mer än ett halvt bevis, varför och då Per Persson inte desto mindre enständigt nekat gärningen, har Häradsrätten lämnat saken till framtiden då den kunde vara uppenbar.

Kgl. Hovrätten har tagit målet till avgörande och fann, att efter vad grannarna i Berge, bonden Jon Mickelsson och hans hustru Brita Eriksdotter vittnat på ed, att Sigrid Jonsdotter den 25 oktober klockan 6 om aftonen, då hennes föräldrar och det övriga husfolket var borta, hade kommit hem ifrån ett bröllop i Spångmyra.

Hon hade varit inne hos dem och hade känt sig mycket trött av allt dansande, tände ett ljus och gick för att lägga sig i en sängstuga.

Vid 7-tiden hade ljuset varit släckt varefter Jon Mickelsson med sitt husfolk även begett sig till vila. Men när han steg upp klockan 1 på natten och ut på gården i något ärende, fick han se ett lysande eldsken i stugfönstret där Sigrid låg, skyndade han sig dit och fann att dörren var stängd.

Han bultade på dörren, skrek åt Sigrid och försökte bryta upp dörren men alla försök hade varit fruktlösa.

Genom att ta bort fönstret kunde han komma in i stugan och såg väggen i full låga vid ändan av sängen där Sigrid låg död, undre delen av hennes kropp var bränd. Övre delen av kroppen var blodig och ansiktet var åtminstone oskadd.

Han öppnade dörren och sprang ut och kallade på mera folk och då hans hustru hade kommit, hade även hon sett Sigrid ligga död i sängen och funnit en stor blodfläck på golvet vid sängen.

När dörren hade öppnats, hade elden fått luft och spridit sig. Folket skyndade sig under lågorna som även dem fick se Sigrid Jonsdotters döda kropp och stugan som blivit uppbränd.

Nu riktades misstankarna på drängen Per Persson under de omständigheterna, att han ville ha Sigrid till sin hustru men hade fått avslag. Kort före Sigrid omkom, hade han yttrat i vredesmod till korpralen Jonas Lidbom, att Sigrids far ändå kunde få så stor sorg av henne som om han tillät henne gifta sig med Per Persson.

Dessutom hade han hotat drängen Jon Persson i Norrbo som hade friat till Sigrid, om han kom inom Bjuråkers socken skulle Per Persson gå dag eller natt för att bryta halsen av honom.

Vid samma tillfälle hade han yttrat, att Sigrid inte skulle bli skadlig innan han släppt henne eller inte duger, varken åt honom eller åt Jon Persson.

Enligt tre vittnens utsagor, hade Per Persson den 25 oktober 1793 klockan 6 om aftonen gått bort från sin hemvist i kaplansgården, sedan bröllopsfolket ifrån Spångmyra farit förbi och kom inte hem förrän kl 10 på kvällen.

Drängen Per Gerdman hade intygat att han vid 7-tiden hade mött Persson vid Prästgården som hade sagt sig gå till Tjärna med en klocka för att få den lagad men då Gerdman hade sagt att klocklagaren inte var hemma hade Persson yttrat sig vilja gå ändå, eftersom han hade andra ärenden åt samma håll.

Ett annat vittne, soldaten Sven Kjempe, berättade, att han mellan klockan 10 och 11 samma afton varit på vägen i närheten av Berge och såg Per Persson komma hastigt springande efter gatan ifrån Berge åt Prästgården och följt gärdsgården men inte vägen. Dessutom hade han hade stannat med jämna mellanrum och lyssnat.

Per Persson kommer att försöka utreda och förklara dessa vittnesutsagor under dessa omständigheter till ledande misstankar. Tvärtom hade han halsstarrigt opponerat sig mot sanningshalten och påstått att han hela dagen och aftonen den 25 oktober varit hemma vid Prästgården.

Eftersom berörda liknelse är ganska bindande men utgör inte full bevisning, finner alltså Kgl. HR lika med Häradsrätten att Per Persson, vilken till en så grym och liv gående missgärning enständigt nekande, inte kunde fällas.

Stockholm den 28 och 29 augusti 1794.

Svea Hovrätt, Renskrivna protokoll, SE/RA/420422/01/A I b 1/39 (1794), bildid: A0068532_00670.