Västernorrland

Drickspengar av resande gav lika mycket som lönen, 1957

Han satt och njöt av vårsolen, Kalle Sandås i Strinne, när vi skulle hälsa på honom på fredagseftermiddagen. Snön hade smält undan på gårdsplanen men i skogen i stugans omedelbara närhet låg en och annan driva kvar och bidade den bittra änden.

Bidade gjorde också Kalle Sandås men på söndagen då han skall fylla 75 år och det var med detta som anledning vi nu sökt upp den gamle hedersmannen.

Efter övliga hälsningar gick vi en trappa upp och satte oss vid köksbordet där solkatterna ritade unika mönster på bordduken.

-Int’ är det mycket att skriva om, menade han, när vi satt oss tillrätta. Men efter en stund kom han igång och öste ur sitt minnes rika lager.

Han är född i Hjälta i Långssle och fick som andra torparpojkar börja och göra skäl för brödfödan långt innan han slutat skolan. För Kalle Sandås vidkommande fick han redan som nioåring följa sin far till hyggena i skogen.

När han fått några år till på nacken följde han sin far, som då tagit tjänst vid järnvägen, under dennes arbete som rallare. I tre år var han med på det sättet och gjorde så gott han kunde.

-Jag fick ju ingen lön, sa han, men gubbarna stack till mej en slant lite då och då när de tyckte att jag gjort skäl för mej.

Men han återvände till hemorten och började som skjutspojke hos gästgivare Lundgren i Sollefteå. Där var han i nära åtta år.

-Lönen var inte så stor, berättar han. Jag hade 25 kr i månaden plus maten men när man var ute på långkörningar kunde det bli en ganska bra dricksslant, vilket hjälpte upp det något.

En gång hade jag varit ute och kört en major i Väg och vatten i fjorton dagar, och när vi kom hem till Sollefteå igen fick jag 30 kr i dricks.

Men, sa Sandås, det var staten som fick betala, så honom drabba det ju inte.

Han tröttnade emellertid på att skjutsa resande rumnt om i landskapet utan köpte ett jordområde i Strinne i Multrå, som han odlade upp. Där byggde han boningshus och under årens lopp två ladugårdar.

-Fast nog fick man slita ont all­id, menade den gamle hedersmann­en. Jag hade ju arbete vid vägförvaltningen också, varför det mest blev nätterna som utnyttjades för arbetet vid lantbruket.

Men man var ung och stark och hade krafter nog, även om man var dödandes trött många gånger.

Värst var det under tjällossningen när man många gånger fick arbeta praktiskt taget dygnet runt.

Nu njuter han sitt välförtjänta otium tillsammans med sin maka. Tolv barn har de båda fostrat upp till goda samhällsmedborgare och sju är fortfarande i livet.

Fyra är bosatta på andra håll men tre av barnen har han fortfaranda inom räckhåll.

Och nu fyller han alltså 75 år men rak i ryggen som en pojke och med den rätta glimten i ögonvrån.

Nya Norrland 27 april 1957.