Västernorrland

Härnösands stad 1721, del 2

Ett flertal balter och tyskar från de forna svenska östersjöprovinserna hade efter tjänstgöring som officerare i svenska armen tillfångatagits och övergått i tsarens tjänst. De kunde därför tala i vart fall hjälplig svenska. Ett antal tagna fångar befann sig vid kyrkan och tittade på när ryssarna försökte rädda kyrkan från att bli lågornas rov.

Där stod också ryska officerare, ”hwilka woro klädde mest i swenska kläder, blå och grå”, medan de ”gemene” eller meniga soldaterna var ”rö- och gråklädde” med gröna kappor.

En tillfångatagen båtsman vid namn Olof Holm tyckte sig känna igen en av fienderna och stirrade därför stint på honom. Sålunda uppmärksammad skulle denne ”hafwa begynt le” och Holm då igenkänt honom som borgaren Per Persson Eriksson.

Vad som hände denne kollaboratör efter det att ryssarna seglat sin väg förtäljer inte vår källa men troligast kände han sig nödsakad att ta steget fullt ut och följa med galärerna för att bryta sig en oviss framtid i främmande land.

Uppenbarligen hade också många andra valt att svika sitt land i dessa svåra tider. Hemkommen efter krigsslutet kunde den i Hudiksvall tillfångatagne major Faber, som dagtid medfördes på flaggalären och nattetid spärrades in på en fånggalär, berättade att en av de Lacys adjutanter talade god svenska.

Möjligen var han identisk med den i en landshövdingerapport omnämnde man, som uppgavs medfölja galärflottan som tolk. Denne skulle ha övergått till rysk tjänst fem år tidigare men hade ännu sin familj kvar i Stockholm. Från landskapsgränsen i söder kunde man observera ”fasliga eldar” flamma upp i Härnösand, Stigsjö och Säbrå vittnande om att ryssarna släppt lös ”den röde hanen”.

I biskopsgården i Säbrå låg dåvarande superintendent Georg Wallins kort dessförinnan avlidna hustru alltjämt lik. I all hast tvingades den 77-årige biskopen fly med övriga anförvanter och tjänstefolk och hann då inte föra undan makans stoft, som innebrändes.

Som vuxen berättade biskopens dotterson, sedermera protokollssekreteraren Erik Arbin, sina minnen från pingsthelgen 1721, då han vid blott 9 års ålder vistats hos sin morfar och med hela biskopsfamiljen brådstörtat tvingats fly till Stigsjö sockens finnmarker medan hela Härnösand stod ”i ljusan låga”.

Fastän någon tid förut tidender inlupo om fiendens rörelser […] war dock biskopen så intagen af tanken at ingen fiende skule wåga sig så långt up […]. Men Gubben bedrog sig […]. Däraf kom at han ei skötte om i tid at undanbärga något utan när signalen till fiendens till fiendens ankomst i siön med sine lodjor 4 à 5 mils distance gafs bittida om morgonen onsdagen för pingest […] skedde flygten i sådan brådska at ingenting af möbler och lösören kunde medtagas utan alt lemnades i sticket […].

Förskräckelsen i allmänhet och i synnerhet hos mig och min broder war så stor, at wår gråt, jämmer och skrän om lifwets behållande […] och när wi i wår flygt på en högd blefwo warse en boskapsdrift utsläppt från omliggande byar, gåfwo wi ett anskri […] si där komma ryssarne efter oss.

Sedan wi i wårt flygtande hunnit til den längst up och närmast til fiällen belägna by i Stigsiö sokn […] inlopp om natten 4:e dag pingsttiden der, at et parti cossaquer dagen förut wist sig inom socknen.

Således bröto wi hals öfwer hufwud midt i natten up från denna by under et owäder af dunder och blixt, regn och snöglopp i tiockaste mörker genom fästigar öfwer berg, kärr och moras på spång och kafwelbroar, och […] ankommo wi dagen efter fram til ett af […] finntorpen.

Som wi […] fingo weta, at cossaquer hade trängt sig fram […] byn, så begåfwo wi oss ännu lengre up i willa skogen och slogo där läger med kojor af granris och bänkar inhuggne i träden […] uptäckte wi ei långt ifrån wårt läger en springkälla, som gaf tilräckeligt wattn både til drikning och kokning. […]

Bland drängarna i vår corps war en ung finsker dräng, som w i kallade Finn Erik, och som han förut flycktat för ryssame från Finland och kände deras maximer och rörelser, så åtog han sig sjelfwilligt att wara wår spion […] inkomma med rapport, huru långt fienden avancerat. […] de ströfwande cossaquer, som ofta ei woro flere än 4 à 5, högst 7 à 9 i följe […].

Sedan wi efter 3 à 4 veckors wistande här i ödemarken […] erhållit kundskap at fienden wid Umeå gått öfwer til Österbottn, begynte wi så småningom draga oss ned till hemorten. Wid wår återkomst til den ofwan omförmälte byn funno wi spår af cossaquers huserande i så måtto, at alla wäggar och hustak woro beströdde med fiädrar och duhn af uttömde bolstrar och sängkläder
[…] befants ortens gamle lantmätare Stenklyft, […] liggande död blott och bar i sängen på bara halmen.

Hans gamla, ofanteligen tiocka fru […] sköflades in på bara kroppen, och för at få guldringarne i hast af fingrarne, blefwo de dels afhyggne, dels afbitne. Hon blef ock släpad mellan hästarne, slagen med spön af törne för at pina henne til uptäckande af sine ägodelar, til slut halfdöd inkastad på en låge […] ännu war wid lif […]. Någon tid därefter blef hon död.

Staden Hernösand sköflades och upbrändes pingestafton. Biskopsgården och kyrkan ½ mil från staden pingestdagen. Den öfrige tiden af sommaren bodde wi i uthus af lador och spannmålsbodar och Biskopen i soknestugan. Under bar himmel hölts gudstiensten på kyrkowallen, tils kyrkan inpå sena hösten med tak blef försedd.

Den nyblivne rektorn för gymnasieskolan i Härnösand, Erengissel Bohm, lyckades först fly till Innerfälle i Säbrå men oförsiktigt nog tog han sig senare över till Hemsön i Högsjö socken, där han jämte hustrun greps av ryssarna och sedan enligt våra källor ”illa handterades”.

Liksom många andra upphunna borgare i staden utplundrades de in på bara kroppen och de uppges därefter ha tiggt sig till några ”föraktliga” plagg att skyla sin nakenhet med. En komministeränka hamnade också i ”grymma fiendens händer” och måste lämna ifrån sig sin sons kläder och böcker och själv ”nästan i skogen af vanmäktighet, hunger och rädsla måst döder blifva”.

Elva respektive sju år tidigare hade också delar av Härnösand eldhärjats och det är oklart i vilken utsträckning staden därefter hunnit byggas upp igen. Jag citerar här topografen Hülphers i dennes samling om Ångermanland:

1710 den 20 Sept. lades en stor del af Staden i aska; likaså 1714 genom mordbrand wid Scholaehuset; 1721 sist i Maji antändes både Stad och Kyrka af Ryssarne. Efter gammalt folks sägen skola Ryssarne då welat skona Kyrkan och Scholhusen, men af wåda kommit at skjuta eld derpå.

[…] Månge flyttade i tid undan fienden, och medförde hwad de hunno. Dåwarande Stads Comminist. Lidin, tog med sig alla Kyrkans handlingar, som gömdes i skogen, men sedan fants igen, utom boken öfwer födde och döde, som förkom, så at nu ej finnes någon underrättelse derom för äldre tider.

Sedan infanteri landsatts från mindre galäravdelningar på Hemsön och kringliggande öar i mynningen av Ångermanälven trängde den 31 maj andra detachement uppför den mäktiga flodfåran för strandhugg på ömse sidor.

Beridna kosacker drog åstad på plundringståg och avlägsnade sig på bägge sidor långa sträckor från älven och det dröjde ej länge förrän väldiga rökpelare skvallrade om nya illdåd. Den dagen skall 14 gårdar ha bränts på Härnön, 64 i Säbrå, 6 i Stigsjö, 41 i Högsjö, 20 i Gudmundrå och 7 i Bjärtrå.

Källa: Per Tingbrand – De ryska kusthärjningarna i Medelpad och Ångermanland 1721.