Kolaren Jakob Eriksson, Valbo 1697

På dem ifrån Hille och Valbo socknars tingslag inkomna rannsakningar och domar över kolaren Jakob Eriksson vid Harnäs bruk, som är anklagad för det han för mer än 20 år sedan rymt ifrån sin hustru Kerstin Andersdotter i Östergötland och Risinge socken och inlagt sig med en ogift kvinnoperson Lovisa Eriksdotter, med viken han alltsedan sammanlevat och 8 barn avlat, så att ingen annan vetat än de varit gift folk och för det att denna Jakob skall tagit och dolt något gods av en strandad skuta.

Likväl begått dråp eller mord på en obekant och i sjön igenfunnen död karl, är detta Kgl. Rättens resolution.

Kgl. Rätten befinner av de här över hållna rannsakningar, hur kolaren vid Harnäs bruk, Jakob Eriksson, har anno 1673, rest ifrån och övergett sin hustru Kerstin Andersdotter nere i Östergötland och icke ärnat sig mera till henne, i anseende till att hans hustru, med vilken han ägt två barn, skall några år, sedan de blivit gifta, för honom hemligen bekänt, att hon haft otillbörligt umgänge med sin köttsliga fader, och därför skall han icke haft samvete att trygga sig vid henne, utan begett sig in uti i Södermanland med en ogift kvinnsperson, Lovisa Eriksdotter, och därifrån följt åt upp till Älvkarleby, därest och annorstädes på bruken och nu sedan vid Harnäs bruk, de uti några och 20 år sig uppehållit, gett sig ut för äkta folk oansett de aldrig varit vigda, och haft tillsammans 8 barn, av vilka 7 ännu lever och befinns av den av kyrkoherden i Torsåkers och Lästringe socknar gjorda ansökning i allmän sockenstuga, att denna kolare år 1673 kommit dit till orten ifrån Östergötland och blivit antagen för kolare på Sillerskog.

Dessutom bekänt för sina kamrater, att han rymt ifrån sin hustru i Östergötland, dock alltid hållit sig, som hade han varit ogift, samt äntligen också med denna Lovisa Eriksdotter, sedan hon kommit till honom, rymt bort med honom att ingen visste vart han hade tagit vägen.

Var även att förnimma av den inkvisition som häradshövdingen anhållit där i orten och Östergötland att denna Jakob anno 1668 blivit rymd vid sin hustru och sedan han rymt ifrån henne, hade hon någon tid uppehållit sig där på orten men begav sig äntligen till Norrköping, där hon dog för 20 år sedan.

I det fallet är denna Jakob Eriksson tillagd att ha borttagit och stulit något gods som han och hans folk bärgat av en strandad hälsingeskuta men Jakob nekar alldeles därtill och kan heller inte bindas med något skäl.

Men det måste hans två söner tillstå, Erik 15 år och Jakob 13, att de hade gått till stranden utan deras föräldrars vetskap och där funnit något gods, varav de endast njutit och förtärt ett halvt pund vetemjöl, lite sviskon och fikon men allt det övriga som de hade gömt i skogen hade man återlämnat.

Förutom detta har också ett ryckte blivit utspridd där i orten som skulle denna Jakob Eriksson för några år sedan har begått ett dråp och mord på en främmande och obekant man som hittades död i en sjö.

Pigan Karin Matsdotter berättade, att om hösten 1694, samma år som den döda karlen hittade, har hon kommit till Jakob Erikssons hem uti hans och hans hustrus frånvaro, då Jakobs lilla flicka på 4 år sagt att hon skulle få nya kläder av sin fader.

I en kammare hade flickan visat ett hål eller springa i golvet vid väggen där det låg ett kläde som var grått och fint. Hon kunde inte se om det var en rock eller byxor.

Samma gång Karin kom in i stugan, hade hon blivit varse något brunaktigt folkhår som legat i spisen och då hon frågade flickan varifrån det kom, hade hon svarat att hennes fader hade bränt upp en peruk igår och håret som ännu låg kvar i spisen har flickan makat in i elden att det brändes upp. Men flickan Kerstin nekar alldeles till detta.

Dessutom berättar en annan piga, Brita Knutsdotter, att Jakob kolares yngste son Jakob, förra året sagt till hennes moder, att han en natt hörde hur hans fader och modertalades vid om den dräpta karlen då hon önskade att det aldrig kom upp.

Men fadern svarade: ”Nej, att det aldrig uppenbaras skulle.”

Pojken hade på samma gång sagt att brodern Erik varit en gång med honom i kammaren och lyst med stickor, då Jakob sett en brun rock med glimmande knappar, till vilket allt Jakob enständigt nekar till.

Inte heller kunde fadern Jakob Eriksson eller modern Lovisa bringas till någon bekännelse om den mördade karlen utan säger alldeles nej, och att det är av avund som de har diktat på honom.

Beträffande golvet i kammaren så är det numera upptagit och besiktat och befanns, att de har varit så tätt hopfogade och endast legat ner på mullen, att inga dylika kläder kunnat rymmas eller ligga, betygade de som hade besiktat den döda karlen, strax efter han hittades, att han legat helnaken. Endast vid fötterna hade han haft lite kvar av gråa filtstrumpor.

Men när de vidrördes, hade det fallit av som en vitgrå aska av det han länge legat i sjön eftersom både näsa, läppar, öron, tår och fingrarna varit borta och kroppen mycket uppsvullen.

De märkte dock att han haft några tecken till blånader på kroppen och endast ett stort sår under bröstbenet. Ingen visste hur han hade omkommit eller om han hastigt gått ner i sjön eftersom det är en väg över på vintern.

Häradsrätten dömer Jakob Eriksson och Lovisa Eriksdotter för horet till döden efter Guds lag och det 5 kap. Högmålsbalken samt Kgl. Straffordningen.

Men beträffande mordet som dem är misstänkta och beskylld för, så lämnad det målet under Guds dom. Förklarandes sig inte heller kunna döma häradet såsom för dulgadråp (dråp vars gärningsman inte kunnat upptäckas), då den döda karlen legat länge i sjön och inget tecken skall finnas att han är dödad av någon man, skuren eller slagen.

Och således så snart kunnat hända, att han gått under på isen och kommit om livet som annars efter ingen säker berättelse är, varifrån han kommer, vilken han har varit eller vart han skulle.

Bägge Jakobs söner som hade gömt något av det stulna och tillika med en annan, Knut Perssons son Lars, stulit åtskilliga matsäckar och annat smått ifrån resande, döms de att slita ris vid Tingsdörren.

Men eftersom det är bevittnat att Lovisa Eriksdotter inte har varit gift, när Jakob Eriksson rymde bort med henne ifrån hans hustru, och inte heller låtit sig lagligen sammanvigas, någon tid där efter för 20 år sedan hon blivit död, att deras olovliga plägade umgänge medan hustrun levde, det endast kan anses som enkelt hor.

Därför blir de befriade ifrån dödsstraffet, dock skall Jakob Eriksson böta 80 daler silvermynt och Lovisa 40 daler silvermynt, samt stå uppenbar kyrkoplikt.

Orkar de inte böterna, så pliktar han med 6 gatlopp och hon hudstrykas för Tingsdörren och det åligger dem strax att låta sig sammanvigas. I det övriga godkändes häradsdomen.

Stockholm den 2 mars 1697.

Gävleborgs läns landskansli DIIa:10 bild 20.