Jämtland

Länsmannen Olof Pålsson, Hogdal 1721

Kgl. Rättens resolution på insända rannsakning och dom vid ordinarie tingen med allmogen av Färila och Ljusdals tingslagar i mars och november nästförleden år, med tingsrättens fällda dom den 19 november över länsmannen i Hogdals socken, Olof Pålsson.

Han har blivit anklagad av såväl av samma sockens allmoge, som landsfiskalen Jonas Waleijer, för det han med åtskilliga egenvilliga pålagor skall betungat med allmogen, och förövat varjehanda egennyttigheter emot dem.

Förutom flera, dels uti, och dels utom dess ämbete begångna brott och förbrytelser.

Stockholm den 13 mars 1721.

Kgl. Rätten har låtit sig föreläsas av de hållna rannsakningarna i målet och befunnit, att de anförda klagomålen mot länsmannen Olof Pålsson, dels genom edligen avhörande vittnen blivit övertygad, och dels själv tillstått, det han inte endast vid mantalsskrivningarna uti Färila, åren 1713 och 1714, då han på allmogens vägnar i Hogdal samma skrivningar bevistat, undandolt drängen Arvid Henriksson, var emot de varje år sommartiden hos honom arbetat i 8 dagar, utan även uti tre års tid dolt undan pigan Gertrud Olofsdotter vid berörda skrivningar.

Även då han år 1714 efter kronobefallningsmannens Erik Tollstens befallning, skulle hos allmogen skaffa 35 lispund humle till magasinet emot 25 daler kopparmynt för varje lispund, har han istället utfärdat påbud, och sedermera uttagit 50 lispund hos allmogen.

Han hade rest omkring i gårdarna och vägt hos dem med sitt eget besman, varför han endast hade betalt 10 à 12 daler kopparmynt per skålpund.

Han hade inte endast av Tollsten fått 15 daler kopparmynt för de 35 lispund, utan också för de övriga 15 pund humle, som han hade sålt till privata personer och bekommit 18 à 20 daler kopparmynt per lispund.

Överskottet hade han behållit, men icke tillställt allmogen, eller gottgjort dem i dess räkningar.

Dessutom har Olof Pålsson år 1715, uppburit av allmogen i socknen, 20 Caroliner i dryckespenningar för soldaterna, som då skulle fara till Mo läger, vilka han inte kunnat visa sig ha efter dess påstående, tillställt vederbörande officerare av regementet, utan behållit samma penningar.

Penningarna som allmogen en andra gång måste betala till soldaterna.

Han hade jämväl 1719 både av allmogen fordrat och i sockenräkningen tillgodogjort sig 15 daler kopparmynt, för det han samma år följt med dem på strandvakt till Hudiksvall, vilket även allmogen tyckte det var efter Olof Pålssons frivilliga pålaga.

Olof Pålsson är övertygad, att han den 3 oktober 1720 kommit drucken uti Hogdals kyrka, då församlingen sjungit ”Troon”, att han strax därpå måste gå ut ur kyrkan.

Förutom vilka brott Olof Pålsson jämväl blivit angiven, att ha gjort sig delaktig till det Edsöre som hans bröder, borgarna i Hudiksvall, Engelbrekt Dahlbom och Hans Pålsson, med flera har begått den 25 oktober hemma hos Pål Olofsson i Östansjö.

Dessutom har Olof Persson i Viken såsom kyrkvärd för Hogdals kyrka vid tingsrätten påmint, om redogörande för de plåtar och vita penningar som Olof Pålsson tagit 1718 ur kyrkan för att omväxlas till mynt, vilka penningar Olof förklarat sig ha levererat till befallningsmannen Tollsten.

Tollsten hade dock vid tingsrätten inte haft några räkenskaper med sig. Tingsrätten kunde därför inte erhålla underrättelser över Olof Pålssons förbrytelser och begångna egennyttigheter.

Tingsrätten har, efter Norrköpings Beslut av år 1604, samt Kgl. Majt:s Förordning av år 1696, dömt Olof Pålsson till döden.

Alldenstund länsmannen Olof Pålsson, icke endast kommit drucken den 3 oktober i Hogdals kyrka, samt åtskilliga år, då han på sockenallmogens vägnar, varit rest till mantalsskrivningarna, att låta uppskriva deras folk, undandolt åtskilliga personer.

Han har också gjort sig skyldig till det straff, som Kgl. Majt:s Förordning om oljud och förargelse i kyrkan av den 22 december 1686, samt mantalskommissarieinstruktionen av år 1693 och dess 10 §, förmå och innehålla.

Fördenskull och fastän Kgl. Rätten finner Olof Pålssons senare brott vara av den beskaffenhet, att han därför inte kan beläggas med det straff som Norrköpings Beslut och Förordningen av år 1696 innehåller.

Likväl och emedan Olof Pålsson tvärtemot dess ämbetes plikt och skyldighet, har han svikit och bedragit allmogen.

Därför prövar Kgl. Rätten för rättvist, att Olof Pålsson skall, för det han kommit drucken i kyrkan och förhållit sig straffbart vid mantalsskrivningarna, sig själv till välförtjänt näpst och androm till varning, uti ett för allt, avstraffas med tre veckors fängelse på vatten och bröd, samt för dess förargelse i Hogdals kyrka, undergå en söndags kyrkoplikt och uppenbar skrift.

Det åligger dessutom honom att återbetala till allmogen de uppburna 20 Caroliner och 15 daler kopparmynt, utan också sedan han bevisat med giltiga skäl, hur mycket han bekommit för de 15 lispund humle av privata personer, jämte de tillställda 35 lispunden som han gottgjort i sina räkningar.

Men vad angår att Olof Pålsson varit delaktig i Edsöresbrottet hos Pål Olofsson i Östansjö med sina bröder, så är detta inte brott ännu inte rannsakat.

Alltså har tingsrätten efter behörig undersökning således att utlåta som med lag och Kgl. Majt:s Förordningar, samt enligt sakens beskaffenhet.

Och vad beträffar plåtarna och vita penningarna som år 1718 blivit tagna ur Hogdals kyrka, att omväxlas emot mynt, har kyrkvärden Per Olofsson fordrat räkenskap av Olof Pålsson.

Gävleborgs läns landskansli DIIa:18 bild 65.