Soldaten Bengt Larsson ohh, Ovansjö 1698

En inkommen rannsakning och dom från ordinarie tinget hållit med Torsåkers och Ovansjö socknar av den 22 mars över soldaten Bengt Larsson och hans hustru, som har kommit i allmänt rykte vara vållande till flickan Barbro Matsdotters död.

Soldaten Bengt Larsson på Åsen i Ovansjö socken och hans hustru har råkat i ett allmänt rykte, att genom en allt för svår aga och näpsande har varit orsaken till Barbro Matsdotters död, 8 år gammal.

Flickan hade genom sin far, Mats Larsson ifrån Sundborn socken, varit hos sin farbror Bengt emot 6 daler i månaden för kost och upptuktan.

Men soldaten Bengt, såväl som hustrun, hade bedyrat på det högsta, inte agat och näpsta henne utan vidare skäl. Dagen före hon hittades död, hade han börjat lära henne A-, B-, C- och D-boken och skall endast ha slagit henne med ris på skinkan.

Och sedan en gång efter hustruns inrådan satt ner stumpen (skinkan) i den kalla snön för att göra henne mer aktsammare på bokstävernas igenkännande.

Åtskilliga vittnen hade intygat inför Tingsrätten, att fredagen efter Kyndelsmässodagen hade man hittat Barbro som hade varit iklädd endast en grovtunn blaggarnssäck under en grind som hade lyfts av och stod lutad mot en gärdsgård. Där hade hon legat framstupa med huvudet mot vägen och fötterna nere i en grop.

Det var Jakob Larsson i Nygården som hade hittat henne och gick strax efteråt till Bengt Larssons stuga och berättade vad som hade hänt.

Bengt hade inte lagt märke till att Barbro hade varit ute den natten. Hon brukade ligga uppe i en vrå i en fållbänk om nätterna och inte var mörkrädd, utan var ofta uppe på nätterna och gick ut och in.

Han följde med Jakob till grinden och när han fick se barnet blev han förundrad över hur hon hade kommit dit och tillsammans med hustrun hade de burit henne tillbaka till stugan.

De som hade besiktat liket hade varken då eller senare sett någon blånad på hennes lemmar, sår eller blod utan, endast de strimmor på länderna där Bengt hade slagit henne.

Barbro hade gått 240 alnar om natten ifrån Bengts stuga till grinden och sedan in till det rum uppe på årsväxten, varifrån hon hade återvänt till grinden där hon blev liggandes, en sträcka på 320 alnar.

De hade funnit bloddroppar lite här och där men särskilt på ett ställe där hon hade stått stilla och trampat, hade de även hittat blod under snön so hade fallit under aftonen. Även fotspår syntes hur hon hade raglat och fallit omkull och hur hon hade tagit emot sig med händerna.

Tingsrätten har därför inte kunnat fälla Bengt och hans hustru till saken utan pålagt dem efter det 19 kap. Tingsmålsbalken att befria sig själv med sin ed, vilket de hade gjort och inför Tingsrätten sagt att de aldrig på ett eller annat sätt med vilje eller försummelse, eller genom hård näpsta och skrämmande, varit orsak och vållande till flickans död.

Kgl. Rätten finner för skäligt att gilla och stadsfästa Tingsrättens utslag men om Bengt Larsson med dess hustru inte ids bevisa sin ed, så skall Häradsrätten utlåta sig vidare i detta mål.

Stockholm den 10 oktober 1698.

Gävleborgs läns landskansli DIIa:10 bild 200.