Gävleborg

Soldaten Jonas Öhrns fångenskap, Forsa 1761

År 1761 den 4 juni, anmälde sig soldaten av Hälsinge regmentet och Majorens kompani nr 77, Jonas Andersson Örn, född i Forsa, 43 år gammal, gift.

Han uppvisade ett utgivet resepass av den 11 maj av innehåll, utfärdat av löjtnanten vid den tiden dåvarande kommendanten i Helsingborg, And. V. J. Frantzich, att Jonas Öhrn som den 14 november 1760 blivit tillfångatagen i Pommern av preussiska husarerna, samt tvingad att anta krigstjänst, men flydde och den 11 maj ankommit till Helsingborgska posteringen genom Danmark.

Han blev förpassad till sin hemvist i Hälsingland och Hudiksvall såsom på rätt resa stadd.

I enlighet härav blev Öhrn kallad till förhör om förloppet av sitt fångenskap och gav en sådan berättelse:

Sedan han den 13 november med 200 hälsingar under kapten Skoogs kommando, blivit anbefalld att avgå från Tripse i Pommern vid Peneströmmen.

Så hade hela kommendringen natten emot den 14:e, anlänt till staden Tessin i Mecklenburg omkring kl. 10 eller 11.

Då vakt genast blev utställd i staden och Öhrn även uttagen till vaktkarl jämte en oangiven vakt och underofficer, blev posterade vid en port som kallades Syttedor (med reservation), varefter posteringen kl 9 om morgonen avlöstes och öster med sina posterade kamrater fick tillstånd att gå hem till sina kamrater.

Där blev de ungefär 1½ timme då larmtrumman hördes, då Öhrn med geväret sprang ifrån torget att jämte sin övriga kamrater stå uppställa som skedde med största skyndsamhet i närvaro av löjtnanten Gyllenberg och fänriken Knorring, men de övriga officerare visste han inte.

Den kommenderade kaptenen skall satt sig till häst att rekognosera och emellertid kommenderade en av officerarna att lägga ner gevären men vilken av officerarna det var, kunde Öhrn inte minnas.

Kommenderingen befalldes strax av löjtnanten eller fänriken vid kapten Skoogs återkomst, att ta upp gevären och ställa det mot husväggarna på torget samt att manskapet alltid skulle vara tillstädes.

Där blev alla till omkring kl. 2 på eftermiddagen, då löjtnanten åter rördes varpå manskapet, sedan de blivit åter uppställda, marscherade 5 eller 6 man divisionsvis från torget till Syttedor, utur staden på vägen efter en ås, som dock ej var någon riktig landsväg, ända ifrån till ungefär en fjärdesdels mil då preussiska husarerna kom och svenskarna gav fyr.

Den svenska kommendringen har ändå gått fram till slutet av trossen, varest där stor åkerslätt och mark av åkern var bränd av ½ mil som de svenska sedan marscherade över.

(En del av texten svårläst)

Vid lägret gav kaptenen Skoog order om att om fiendens husarer skulle framrycka under marschen, så skulle en del av manskapet skjuta men inte alla.

Då svenska manskapet marscherade på åkern ryckte en division fram i linje med 3 man, gav fiendens husarer fyr och Öhrn som varit i tredje ledet, blev tillika med sina kamrater kommenderade att plutonsvis rycka fram och skjuta tillbaka som skedde på samma gång som de andra leden.

Under frammarschen på åkern laddades åter men på vänstra flygeln som kommenderades av löjtnant Gyllenberg, och där fiendens husarer hade sitt nästa tillhåll, hölls jämn eld, helst som kanonen, vilken signal till kommenderingen hade med sig var på  högra flygeln.

Dock sköts 3-4 skott, under allt detta stupade ingen man på någon sida men de av fiendens manskap som blev skjutna, tog fienderna själva med sig.

Vid det att de svenska anlänt mitt på åkern, var kapten Skoog till manskapet som eljest marscherade ständigt framför fronten mitt på och kommenderade att göra sig färdiga överallt, vilket under till marschen blev fullgjord.

När ingen befallning till skjutande sedermera blivit hört utan då husarerna siktades på ryggen, så kommenderade sedan Gyllenberg på vänstra flygeln fyr till några åtskilliga skott, ungefär 4 skott, av en del flera skott, allt vidare åter av somliga.

Vid det att detta förelupit, har svenska kommendringen avancerat till en vid fallen liggande stenmur av 6 kvarter hög och 1 aln bredd (90×59 cm) men vilken ett äng som var något sumpigt fanns instängt.

Vid ankomsten till muren sprang manskapet det fortaste de kunde över den.

Då Öhrn, sedan hälften av manskapet varit över stigen, även skyndat sig efter och de av de svenska som sist stigit över muren, blev huggen med sablarna av fienden.

Kanonen stannade på en liten väg utanför strax bredvid muren.

Så snart svenska kommenderingen hade kommit gjorde de front och vände sig emot fienden och sköt utan kommando det snabbaste de kunde och Öhrn hade skjutit 2 skott inom muren.

Fiendens husarer som här vid endast hade retirerat sig till ett halvt bösskott ifrån muren, sköt det mesta de kunde på de svenska, men en del drog sig på sidorna omkring muren.

Öhrn tyckte att de kringvarande sprang till Örhn, själv hade han hört att kapten Skoog ropat pardon.

Manskapet som detta torde men som en del inte hade hört detta för sårlets skull, fortsatte med skjutandet.

Sedan blev man uppmanad att slåss, men vem som beordrade det, visste Öhrn inte.

När svenskarna sedan blivit tilfångatagen, tog husarerna manskapets musköter och bajonetter och lade dem på en vagn, men värjorna hade folket inte haft.

Sedan första eller andra året de kom till Pommern, då de blev inlämnade i ”Priqssdall” (med reservation) men underofficeraren, sergeanten Wittstock, hade fått nyttja sin värja till Stettin.

Fångarna marscherade i åtfölje av preussiska  husarer och den förlorade kanonen tillbaka till Tessin, varest de blev emot — av de preussiska soldaterna som ungefärligen bestod av 100 man.

Härifrån fortsattes genast marschen till Stettin, varest under vägen åt svenska fick vilka i 6 dygn uti (svårläst vidare text).

Tredje dagen höll preussiska officerare mönstring över dessa svenskar och av dem uttogs alltid några män som de införde i Stettin.

På order blev en del av dem tvingad med hugg och slag, att ingå i preussisk tjänst.

Den 4 januari blev Öhrn uttagen och blev införd i Stettin, varest han fördröjdes i 3 dagar innan han fick ny preussiks mundering, varpå han blev insatt i Lewaldas bataljon och marschewrade till Rostock och Mecklenburg där han blev tvugen att svära konungen i Preussen troget.

Excercerade den 14 november då de fick order att marschera till Sverin, där han förblev under excercering och vaktade i 8 dagar tillika med soldaterna Wikman och Frimodig från samma regemente, vilka planerade med Öhrn att rymma vid tillfälle.

När Wikman den 25 mars stått på vakt, hade Öhrn skyndat sig över till palissaderna omkring vallen av Sverin, väl före vakthuset.

Därefter hade han begett sig på flykten till Holstein genom en fiskares hjälp i Mecklenburg, som förde honom 3 mil sjövägen, sedan han ofta måste skydda sig för de preussiska husarerna.

Den 20 april anlände han och gick till Danmark och Helsingör och därpå över sundet till Helsingborg, den vägen som hans pass blivit utfärdat.

Han fortsatte sin väg till Gävle under åtnjutandet av kristmilt folk som förunnade honom av gott hjärta.

Tillfrågades om han visste om det fanns några fångar som var i nöd, svarade han nej, och att han visste om några fler än han själv, Wikman och Frimodig som räddade sig med flykten.

Gävleborgs läns kandskansli AIa:5 bild 24.