Förordningar

Twenne fångars wisor, 1815

Den ene dömd til lifstids Fästnings arbete och den andre til döden.

 

Den första:

Jag kommer tröstlös fram

Sjunges som Min Själ och sinne.

 

Den andra:

Hwarwid skal jag trösta.

 

Den Första:

1

Jag kommer tröstlös fram med tårar,

Och faller Dig min Gud til fot;

Ty synden som mitt hjerta sårar

Förtager mig all kraft och mod;

Men uti Dig jag hämtar tröst,

Min Jesu! som mig återlöst.

 

2

Hwad större sorg har kunnat falla

På mig, än skiljas wid en wän,

Som jag har älskat framför alla,

Ja näst min Gud i himmelen?

Dock tror jag att wår gråt och pust,

Förwandlas uti fröjd och lust.

 

3

Fast jag af werldens wedermödir

Är tryckt; så är jag ändå nögd,

Ty för de många sorge bördar,

Jag wäntar ewig lust och fröjd:

De till min död blott följa mig;

Däraf mitt hjerta gläder sig.

 

4

Föräldrar, Slägt och Syskon kä’ra,

Jag gaf en Sorge-kalk igen,

Som de med tårar så förtära,

Tillika med mn kära wän;

Men Gud dock wänder gråt och sorg

Til ewig lust i himlens Borg.

 

5

Det Blod som Jesus för mig gjutit

Det helar mina Synda-sår;

Och den som ångrar hwad han brutit,

Han nåd i Christo Jesu får;

Ty hoppas jag den Trösten god

Och skiljs från werlden med gladt mod.

 

Den andra:

1

Hwarwid skall jag trösta mig?

Jo! med Herren wisserlig;

Ty fast Tiden blir mig lång,

Wäntar jag godt slut en gång.

 

2

Jag til werlden födder är

I stor möda och beswär,

Men med detta böne-ljud,

Flyr jag nu til Dig o Gud!

 

3

Jag knappt räknat tjugu år

Förr än olycks bojan swår,

Träffade mig usla mull;

War o Gud min Fader hulld!

 

4

Jag mig liknar, där jag bor,

Noachs dufwa som kringfor;

Men när hon led nöd och brist,

Flög hon dock til Arken sist.

 

5

Så ock jag til Herren flyr,

Som min hog och sinne styr;

Att Du täcktes hjelpa mig,

Jesu! jag anropar Dig.

 

6

Ingen annan tilflygt är

Öfrig uti werlden här.

Mer än Christi sido-sår,

Nåden där mig  öppen står.

 

7

Lefnads glaset är snart slut;

Fången slipper få här ut,

Lossas från sin boja swår

Och från werlden glad afgår.

 

8

Men för det jag ej förnamm

Sakens rätta sammanhang,

Skal mitt hufwud huggas af

Och jag ej få ärlig graf.

 

9

Fast det rysligt syne här;

Jag dock oförfärad är,

Med gladt md jag halsen min

Sträcker under bilan grymm.

 

10

Störrsta sorgen jag här bär,

Är alt öfwer wännen kär,

Som jag nu skall skiljas wid;

Hwaråt owän gläder sig.

 

11

Men den tiden komma skal

Uti Herranbs Frögde-Sal,

Att wi träffas, Gud til pris,

I Hans ljufwa Paradis.

 

12

Der man aldrig känna får

Sorg och många plågor swår;

Gråt och jämmer, ångst och wal,

Alt i frögd förwandlas skal.

 

13

Namnet jag förkunna må

Som mot döden skall bortgå

Jan Lenander är mitt nmn,

Daga Härad, Sörmanland.

 

14

Yngling når som Lastens röst

Låcka will ditt weka bröst;

Tänk på följden – Tänk på mig –

Låt exemplet warna Dig!

 

15

Fly alt kif och öfwerdåd,

Lyd Föräldrars ömma råd,

Akta på Ditt lefnads-sätt

Älska Gud och Nästan rätt!

 

Gefle tryckt, af P. Sundqwist år 1815.

Kungliga Biblioteket.

Nedanstående text är hämtad och redigerad från sormlandsspel.se:

I en skarp skrivelse av den 21 maj 1811 uppmanar landshövding Fabian Ulfsparre länets innevånare att hålla sig till lag och ordning. Vidare tillhåller han prästerna att i varje sockenkyrka läsa upp ”Kongl Förordningen angående Budkaflars utskickande och omkringbärande i Lands-Orterne daterad den 1 Julii 1743”.

I Södermanlands Regementets historia står det helt kort att oroligheterna var livligast i Daga härad och ledde slutligen till att en dräng, förre livgardisten Jan Andersson Lenander, avrättades på Axalaheden i Björnlunda socken.

Han anklagas för ”att den söndag, då Kgl Maj:ts nådiga Kungörelse om Förstärkningsmanskapets utgörande, från Predikstolen i Gryts Församling upp lästes, hava sökt intala en å kyrkogården samlad ungdom, att ej ingå till Förstärkningsmanskap, och erbjudit sig, att för dem vara anförare och Talman, allenast de höllo med honom och ej lämnade honom ensam …”

Han hade sedan fört ungdomens talan i sockenstugan då stämma hållits. Vidare hade han deltagit i det sammanträde som landshövdingen hade hållit i Mariefred, ”och därmed mycken djärvhet uppträtt”.

Anklagelsen slutar med följande bistra ord: ”Av vilket högst oansvariga förfarande jag anser vara fulltygat att Jan Andersson Lenander är och har varit förste upphovet till den olydnad emot Konungens Bud och Befallningar som sedermera inom Gryts Församling av obetänksamma ynglingar, utan bevisat ont uppsåt, blivit i sockenstämman understödd av Jan Andersson som ordförande och såldedes olydnadens stiftare och huvudsakliga verkställare; Jag yrkar på sådan grund att Jan Andersson Lenander må för denna grova brottslighet i förmågo av 6 Cap 1 § Missgärningsbalken mista livet.”