Unga mördaren Peter Hedin, Ljustorp 1866

I onsdags avrättades vid den s.k. Kallbäcken ynglingen Peter Hedin från Ljustorp och Stavre, vilken för mord å torparhustrun Barbara Christina Bjelkström i Edsåker, samma socken, blivit dömd att för detta sitt brott mista livet genom halshuggning. Över detta ohyggliga skådespel meddela vi efter Norrl. Korresp. följande:

Kl omkring 8 på morgonen inställde sig vid avrättningsplatsen, på förut skedd kallelse, 100 man från Ljustorp, Hässjö och Tynderö socknar, vilka skulle utgöra den s k spetsgården.

Under tiden, mellan kl 8 och 9 ordnades spetsgården m.m. av kronolänsmannen J., Larsson från Ljustorp och C B Gärenholm från Härnösand, vilka dervid biträddes av 3:ne fjärdingsmän, varefter kronofogden Hagman, sittande till häst, uppläste dödsdomen för den försam­lade menigheten.

Nu väntade alla med spänd upp­märksamhet på deliqventen, vilken genom det elaka vädret och alltför dåliga föret, hindrades cirka 1 timma över den bestämda tiden, som var utsatt till kl 9 f.m.

Kl. 10 ankom dödsfången åtföljd av fångpredikanten Staaff, som i korthet gjorde några kristliga föreställningar och sade ett och annat tröstens ord till fången.

Något ovanligt tunnklädd, under denna kalla årstid, led han så betydligt av kölden, att hela kroppen darrade, som ett löv.

Sedan han en stund suttit i släden på landsvägen – under vilken tid man tydligen kunde se, det han hade många svårigheter uti sitt inre att bekämpa – lämnade han åkdonet och ledd av prästen gick han upp till avrättsplatsen, där han nu skulle utstå sitt straff, betala sin skuld till mänskligheten och uppfylla svenska lagens kraft.

Han gick mycket lugn, nöjd och frimo­dig sin sista stund – en oundviklig död – till mötes, och såsom bevis på denna stora själsnärvaro och styrka han i en så viktig stund ägde, må nämnas, att sedan han framkommit till stupstocken och prästen läst Fader vår och välsignelsen, sammanknäppte han sina händer och gjorde med hög, tydlig stämma, i rediga och sansade ordalag, en kort hjärtgripande bön, däruti han bad Gud för sig själv, för sina medbrottslingar, samt för alla människor i allmänhet och för ungdomen i synnerhet.

Sedan bönen var slutad, avklädde han sig själv, utan någon annans tillhjälp, rock och halsduk, vilka persedlar han läm­nade till en av fjärdingsmannen, varefter han ur fickan framtog en näsduk med vilken länsman Gärenholm förband ögonen.

Genast detta skett, knäböjde han för sista gången, läggande sig på stupstocken – där inom ett ögonblick, huvudet blev skilt ifrån kroppen. Skarprättaren, en gammal man, hemma i Gävleborgs län, verkställde icke själv, utan biträddes av sin måg, vilken nu för första gången tjänstgjorde i detta yrke, han ämnar söka efter sin svärfader.

Gubben lärer nu såsom pensionsmässig ämna anhålla om befrielse från detta sitt svåra kall, efter att hava halshuggit 32 personer. Den avrättade Hedins stoft lades genast i en ordentlig likkista och skjutsades till Hässjö kyrko­gård, där fångpredikanten förrättade de i lag före­skrivna jordfästningen.

Oaktat den över måttan ruskiga väderleken och de nästan ofarbara vägame, hade likväl en stor mängd nyfikna åskådare från Härnösand och närgränsande socknar infunnit sig på avrättningsplatsen för att åse det sorgliga skådespelet.

Nyaste Hernösands-Posten den 21 februari 1866.